måndag 12 februari 2024

Sena biverkningar efter cancerbehandlingarna

Jag har gått igenom många cytostatikabehandlingar, två stamcellstransplantationer och strålbehandling. Det har såklart varit tufft för min kropp. I samband med min andra graviditet upptäcktes det att jag hade läckage från mina hjärtklaffar och att mitt hjärtas pumpförmåga hade blivit sämre. Försämringen höll i sig även efter barnet var fött och jag fick börja ta mediciner för att stärka hjärtat. Behandlingen verkar fungera och vid den senaste kontrollen syntes en förbättring av pumpförmågan. Förhoppningen är nu att hjärtat ska återhämta sig och att jag så småningom ska kunna sluta med medicinerna.

Att jag drabbats av den här hjärtsvikten tror läkaren har sin förklaring i de tuffa behandlingar som jag har gått igenom tidigare i livet.

På promenad i skogen med mina döttrar. Att få barn är det finaste som hänt mig. Efter allt som jag varit med om är det faktiskt ett under att det gick!

Även mitt immunförsvar har påverkats mycket av det jag gått igenom. Efter den sista stamcellstransplantationen har det inte riktigt återhämtat sig helt. Det blev särskilt tydligt när jag fick barn och blev utsatt för mycket mer smitta än tidigare. Min kropp kunde inte stå emot bakterierna som cirkulerade på förskolan och varenda förkylning banade väg för bakteriella lunginflammationer, gång på gång. De senaste två åren har jag haft fler lunginflammationer än jag kan räkna, det är långt över tio vid det här laget.

Det har visat sig att jag har IgG-subklassbrist. Det betyder att jag har brist på en viss typ av immunglobulin, närmare bestämt IgG2. Den här bristen gör att jag är mer sårbar för bakterieinfektioner. Lunginflammationer med bakterier av typen pneumokocker eller haemophilus influenzae är vanligt om man har den här subklassbristen och det är just detta som jag har fått gång på gång.

Till en början fick jag testa att ta en antibiotikakur varje gång jag kände förkylningssymtom, men det hjälpte inte för att stoppa lunginflammationerna från att bryta ut. Sedan i höstas har jag nu fått pröva en behandling där jag får immunglobulin insprutat under huden. Tanken är att jag ska få normala nivåer av immunglobuliner i kroppen och därmed stå emot infektionerna bättre. Det här läkemedlet (Cuvitry) innehåller immunglobulin som samlats in från personer som donerar plasma. (Stort tack till alla er som donerar blod och plasma, det gör verkligen skillnad för andra människor!)

Jag har fått en liten pump som jag har hemma som jag kopplar till en spruta som jag fyller med läkemedlet. Från sprutan går det två slangar med små nålar som jag sätter på magen. Det ser ut som två häftstift ungefär som man sticker rakt in. Under 50 minuter pumpas sedan läkemedlet ut i fettet under huden på magen. Det känns som två bulor på magen efteråt, men det gör inte ont. Det har fungerat väldigt bra att sköta behandlingen själv hemma också. Det ska göras en gång i veckan och jag brukar ta det när barnen sover. Då sitter jag i soffan och ser på ett avsnitt av någon serie undertiden som behandlingen håller på.

Genom nålar som jag fäster på magen pumpas läkemedlet in i fettet under huden. Det är såklart inte behagligt att sticka in nålarna, men det går snabbt och man vänjer sig.

 

Sedan jag fick börja med den här behandlingen i mitten av oktober så har jag haft två milda förkylningar som har läkt ut av sig själv. Det har gått jättebra, fram tills nu, när jag blev smittad av RS-virus från mina döttrar. Då orkade inte min kropp stå emot och jag fick samtidigt en lunginflammation med en bakterie. Nu har jag varit sjuk i två veckor. Jag är äntligen på bättringsvägen, men det går väldigt trögt.

Det är väldigt jobbigt med de här infektionerna och det påverkar mitt liv mycket. Det är det som varit jobbigast i livet efter cancern. Jag hoppas att mitt immunförsvar kommer att bli starkare med tiden.

En läkare jag träffade i Uppsala på en rutinkontroll berättade om en annan stamcellstransplanterad patient som också fått barn och precis som jag fick stora problem med infektioner. Efter tio år blev det bättre, berättade hon. Det är en lång tid, men ger ju lite hopp i alla fall!


torsdag 29 juni 2023

Tio år har gått sedan stamcellstransplantationen!

Igår fick jag åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala för en tioårskontroll efter stamcellstransplantationen. På väg mot Hematologen sneglade jag upp mot byggnaden där jag under många veckor var inlagd. I ett av de rummen var det som mitt liv fick börja om, det var där som jag fick en ny chans.

Första tiden efter stamcellstransplantationen var väldigt tuff. Jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom det och hur jag skulle må på andra sidan.

Nu är jag på andra sidan sedan många år. Jag har fått vara fri från cancern i hela tio år! Det är fantastiskt. Jag är så tacksam för det - och livrädd för att det ska ta slut. För såklart finns rädslan där, jag tar ingenting för givet. Men rädslan är inte längre lika närvarande i vardagen som förr. 

Något som hänt mig under de här tio åren som gått och som jag är extra tacksam för, är mina två döttrar. Just det, två, för i november blev jag mamma igen! Att min äldsta dotter har fått en lillasyster, det trodde jag ärligt talat inte skulle kunna hända - det kändes ju så mirakulöst att jag blev gravid första gången och jag trodde inte att jag skulle ha sådan tur igen. Men så blev det.

Båda graviditeterna gick bra, men den sista blev jobbigare eftersom jag hade mycket problem med infektioner. När min äldsta dotter började på förskolan blev jag exponerad för många fler smittor än tidigare och det avslöjade den svaghet i mitt immunförsvar som jag troligen haft med mig ända sedan transplantationen. 

Det senaste året har jag fått en lunginflammation i samband med varenda förkylning som jag har fått. Jag är vid det här laget uppe i 8-9 lunginflammationer, det är så många att jag tappat räkningen faktiskt. För varje gång har jag känt mig alltmer sliten och tillslut fick jag en kollaps hemma där jag vaknade tidigt en morgon med kraftig yrsel. Jag fick panik, kräktes och kunde inte stå på benen. Det blev ambulans till sjukhuset den gången och efter det sa jag till läkarna att nu måste vi få ett slut på det här. Jag kan inte fortsätta få de här infektionerna gång på gång. Det tar kål på mig.

Det blev bestämt att framöver ska jag ta en antibiotikakur direkt när jag blir förkyld, i förebyggande syfte. Det har bara gått några veckor, så det är för tidigt att säga hur det kommer att fungera för mig. Jag tänker att det kommer märkas till hösten när förkylningssäsongen drar igång på allvar igen. 

Förutom att jag haft problem med upprepade lunginflammationer så har det upptäckts att jag har hjärtklaffar som läcker och att mitt hjärtas pumpförmåga blivit sämre. Det gjordes en undersökning med ultraljud av hjärtat i höstas och nyligen gjordes samma undersökning om på nytt. Då kunde man se att det tyvärr blivit en försämring. Jag har därför fått börja ta flera mediciner för att stärka hjärtat och jag väntar på en tid för en magnetkameraundersökning för att läkarna ska kunna få en mer detaljerad bild av vad som är fel.

De hjärtproblem som jag har fått kan vara en sen biverkan av den strålning och cytostatika som jag har behandlats med genom åren. Nu hoppas jag att medicinerna kommer att stärka hjärtat och att jag också får bukt med lunginflammationerna framöver. Jag är övertygad om att alla infektioner som jag har haft har inneburit mycket extra jobb för mig hjärta, som dessutom fått jobba hårt under mina två graviditeter. 

Summa summarum... mitt liv tio år efter stamcellstransplantationen, hur är det? Jo jag får säga att på det hela taget så är det väldigt bra. Jag har krämpor som kan relateras till det som jag varit med om men det positiva i livet överväger så mycket mer.

Erfarenheten av att ha haft cancer har påverkat mig mycket som person. Det har fått mig att tänka efter vad som verkligen är viktigt för mig, och jag kommer aldrig att ta min hälsa för given. 

Svensk sjukvård får ibland kritik men för egen del har jag känt mig väldigt trygg med den cancervård som jag har fått. Jag har fått träffa engagerade och empatiska läkare och sjuksköterskor och det har hela tiden känts som att man har följt en genomtänkt plan. Jag är tacksam för att vården i Sverige är offentligt finansierad - att den vård jag fått inte har begränsats av vilken sjukförsäkring jag har (vilket hade varit fallet om jag levt i exempelvis USA).  

Jag känner ödmjukhet för den gåva livet är och jag är tacksam för kärleken jag fått genom alla de människor som stått vid min sida genom de här åren - familj och vänner som varit orubbliga i sitt stöd. Det har varit det viktigaste av allt för mig i min cancerresa.

torsdag 11 augusti 2022

Nio år sedan stamcellstransplantationen

Nu har det gått drygt nio år sedan stamcellstransplantationen! Så längesedan känns det inte som att det var, och jag är så tacksam för åren som jag fått tack vare den. 

Du som har följt min blogg vet att tiden kring transplantationen var fylld av ovisshet och att tankarna på framtiden bestod både av hopp och rädsla. Hur skulle jag klara behandlingen och skulle den hjälpa mig? Nu vet jag att den gjorde det och att det var rätt beslut. 

Idag är mitt liv på många sätt så som jag hoppades att det skulle vara. Jag har funnit en livskamrat och vi har en dotter tillsammans. Vi bor fridfullt i en stuga på landet och jag har ett jobb på en lokaltidning som jag trivs med. I juli gifte vi oss omgivna av släkt och vänner. 

 

Men de senaste månaderna har också varit kämpiga. Sedan i våras har jag haft problem med långdragna infektioner. När min dotter började på förskolan fick jag förkylning på förkylning och till slut blev det en lunginflammation. Oturligt nog orsakades lunginflammationen av en bakterie som var resistent mot flera typer av antibiotika, vilket gjorde att det tog lång tid att få bukt med infektionen och efter några veckor fick jag lunginflammation igen. Jag har varit ganska illa däran och fått ligga inne på sjukhus några dagar, men nu mår jag bättre. Men jag bävar inför i höst, när min dotter ska börja på förskolan igen och hur jag kommer klara alla smittor som brukar florera. Jag har veterligen ännu inte haft covid-19 och är orolig för hur det skulle påverka mig, även om jag är vaccinerad.

En fråga som jag inte riktigt fått svar på är hur starkt mitt immunförsvar egentligen är efter stamcellstransplantationen. Men efter mina två lunginflammationer så har man beslutat att göra en utredning av mitt immunförsvar nu i höst, så då kommer jag att få veta om jag är mer infektionskänslig än normalt. Min känsla är att jag är det, för sedan stamcellstransplantationen så upplever jag att förkylningarna brukar hänga i längre än förut.

Något jag också nyligen fått reda på är att jag har läckage på två hjärtklaffar. Det innebär att hjärtat inte pumpar lika effektivt som det borde, och därför får jobba hårdare. 

Jag vet att en del av de cellgifter som jag fått kan skada hjärtat och kan ge sena biverkningar i form av hjärt- och kärlsjukdom, och jag ställer mig frågan om det är vad som ligger bakom att jag fått det här hjärtfelet. Jag har även fått en del strålning på hjärtat, vilket också kan påverka. Än så länge vet jag inte vad det här innebär för mig, men det handlar inte om ett stort hjärtklaffsfel och det är inget som jag har haft besvär av i vardagen.

För mig återstår nu drygt en veckas ledighet innan jag börjar jobba igen. Jag skulle egentligen ha varit igång redan, men behövde mer återhämtning efter lunginflammationen. Nu hoppas jag att jag får vara frisk de närmaste veckorna så att jag får hämta kraft innan höstmörkret och regnrusket kommer.


fredag 1 oktober 2021

Kära läsare!

Jag mår bra. Jag är frisk. Jag är livrädd för cancer, ännu mer sedan jag blev mamma. Men rädslan är inte lika påtaglig längre. Hoppet och tryggheten motar bort den när år läggs till år efter de sista behandlingarna.

Drygt åtta år har gått sedan jag låg på sjukhuset och såg blodpåsen med stamceller i sakta tömmas från droppställningen. Allt var så ovisst då, om hur det skulle gå. Men tack vare den behandlingen har jag redan fått flera fantastiska år i livet som jag inte hade fått annars. Och störst av allt - jag har blivit mamma, något jag inte trodde skulle gå efter alla cytostatikabehandlingar som slitit på min kropp. 

Cancersjukdomen gjorde det tydligt vad som är det viktigaste för mig. Jag ville ha närhet till min familj och jag insåg att jag längtade bort från stan. Det ledde till att jag och min sambo flyttade från vår lägenhet ut på landet. Här bor vi kvar, med skogen inpå knuten, med mina hästar och vår hund, och vi kan inte tänka oss något annat så som livet är nu. 

Jag känner en enorm tacksamhet för hur mitt liv är idag. Det känns meningsfullt att få vara här, att få se hur min dotter utvecklas och lär sig nya saker varje dag.

Vad är viktigt för dig i ditt liv? Vad känner du tacksamhet för?





söndag 24 maj 2020

Jag har blivit mamma

16 april föddes min dotter Elin. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på hur det känns att få bli förälder. Det är verkligen en gåva och något som jag inte tagit för givet efter de cancerbehandlingar som jag varit med om. Det är en underbar känsla att få hålla mitt barn i famnen och ibland känns det nästan overkligt, fast det nu gått flera veckor sedan hon föddes.


De cancerbehandlingar som jag gått igenom har påverkat min kropp mycket och under flera år har det inte sett ut som att jag kunnat få barn, utom möjligen genom provrörsbefruktning (IVF). Men det var en process som jag gruvade mig inför. Under flera år kände jag mig inte redo att inleda en sådan behandling, men så tillslut bestämde jag mig för att försöka. Jag tog kontakt med kvinnokliniken och fick en remiss till fertilitetsmottagningen.

Men så händer det mirakulösa. Utan att jag ens själv anat det har min kropp återhämtat sig och läkt. Jag blir gravid och tiden till fertilitetsmottagningen får avbokas. Det är sådant där man läst om händer, par som länge försökt få barn och så plötsligt sker det. Men jag det var inget jag trott skulle hända mig, inte på det sättet. Det känns som att jag haft en otrolig tur.

Jag fick en remiss till specialistmödravården eftersom det finns en något ökad risk för att barnet växer sämre och föds tidigare om modern genomgått en stamcellstransplantation. Därför har jag under graviditeten fått göra fler ultraljudsundersökningar än vanligt. Min sjukdomshistoria verkar dock inte ha påverkat graviditeten på något sätt, utan allt har hela tiden sett normalt ut.


Jag har alltid känt rädsla när jag tänkt på hur en förlossning går till, och när jag blev gravid hade jag redan från början tankar om att jag ville bli förlöst med kejsarsnitt. Efter samtal med läkare och efter att ha läst på mycket om fördelar och nackdelar med olika förlossningssätt kände jag tillslut att kejsarsnitt var det som jag kände mig tryggast med. Jag är väldigt tacksam för att jag fick det beviljat, trots att det inte fanns några medicinska skäl, och eftersom allt gick så bra så är det inget som jag ångrar i efterhand.
Jag var snabbt på benen efter operationen och hade inte speciellt ont. Jag tog Alvedon och Ipren i en vecka efter operationen och efter det har jag varit i princip helt smärtfri. Såret har läkt fint och jag mår jättebra.

Nu har en ny fas i livet börjat och mina dagar cirklar just nu kring Elin med amning och blöjbyten och allt annat som spädbarnstiden innebär. Det är slitsamt ibland när det blir lite sömn och det är svårt att trösta, men det är också otroligt mysigt. Som att se henne sova nöjt på min mage och höra hennes snarkande små andetag, eller stryka med fingret över de där löjligt mjuka babykinderna.

Jag undrar vem hon kommer att vara i framtiden, hur hennes personlighet blir och vad hon får för intressen. Jag ser så mycket fram emot att få lära känna Elin och se hennes utvecklas. Vilket äventyr!

tisdag 12 november 2019

Sex år och fyra månader sedan transplantationen

Det var längesedan jag skrev i bloggen, men nu kände jag att det är dags för en uppdatering.
Nu har det gått drygt sex år och fyra månader sedan den allogena stamcellstransplantationen och jag är tacksam för att kunna säga att jag befinner mig på en bra plats i livet.

Om allt går bra så kommer jag att bli mamma i slutet av april, och det känns verkligen som ett mirakel.

Efter stamcellstransplantationen upphörde mina menstruationer och vid efterföljande kontroller såg det ut som jag hamnat i klimakteriet. Därför har jag under flera år tagit medicin med östrogen, bland annat för att minska risken för framtida benskörhet.

Jag har alltid trott att om jag en dag skulle ha chans att bli gravid så skulle det krävas IVF (provrörsbefruktning) och en god dos tur att detta skulle lyckas med det fåtal äggceller som frystes ned för många år sedan, innan min första stamcellstransplantation.
Men nu har jag blivit gravid ändå, på "vanligt" sätt, och det är det som känns så mirakulöst, det hade jag verkligen aldrig trott skulle hända.
Hittills har graviditeten gått bra och allt har sett normalt ut på kontrollerna.

När jag förstod att jag var gravid var det lite av en chock, både lycka och oro på samma gång, men jag börjar allt mer vänja mig vid tanken på att bli mamma. Det är bra att man får nio månader på sig att förbereda sig, inte bara kroppsligt utan också mentalt.

Ett orosmoment har varit att jag fått hög sänka (B-SR) sedan jag blev gravid. Det är inte ovanligt bland gravida, men eftersom hög sänka också kan betyda återfall så togs beslut att jag för säkerhetsskull skulle få göra en magnetkamera-undersökning. Det blev en riktig nervpärs med tankar på vad ett återfall skulle innebära för mig och för barnet i magen, men lyckligtvis såg alla bilder från undersökningen bra ut och nu kan jag slappna av och fokusera på graviditeten.

Nu håller jag tummarna för att allt ska gå bra. Det känns som det kommer att bli en spännande och omvälvande tid framöver!

fredag 6 juli 2018

Fem år sedan stamcellstransplantationen

Det har nu gått fem år sedan min stamcellstransplantation i Uppsala. Jag är frisk och mår bra och livet rullar på i en vardaglig lunk utan större bekymmer. Det är precis så jag vill ha det . Jag är så tacksam över att jag har det så bra just nu. Vilken tröst om jag hade vetat detta för fem år sedan när allting var så ovisst och skrämmande!

För tre veckor sedan hämtade jag och min sambo hem Nessla, en västgötaspetsvalp. Hon är väldigt charmig och det är så mysigt med en liten hund i huset. Sedan hon kom hem till oss har jag haft semester och det har varit dagar som fått styras en hel del av valpen. När hon har varit vaken och leksugen har jag fått ägna mig åt henne och när hon haft sina sovstunder har jag läst böcker. De vanliga bestyren har fått vänta och det har varit skönt.

För några dagar sedan var jag på kontroller på sjukhuset. Jag fick lämna många blodprover och det var rutinundersökningar av hjärta och lungor. Den här gången var jag faktiskt inte nervös inför att träffa läkaren, magkänslan var att allting är bra. Men att vara i Uppsala väckte många minnen. Jag gick genom parken intill sjukhuset och tänkte att det var med betydligt lättare steg nu än när jag var sjuk. Så många varv jag gått i den där parken, eller rullat fram i rullstol. Det är en väldigt speciell plats för mig.

När jag var på sjukhuset lämnade jag ett brev som jag skrivit till min stamcellsdonator där jag tackar för den andra chans i livet som jag fått tack vare honom. Det enda jag vet om min donator är att det är en tysk man som är i 40-årsåldern i dag. Eftersom donatorn inte ska behöva veta mer om mig än vad han önskar så fick jag inte berätta så mycket om mig själv i brevet, inte heller skicka med några bilder eller kontaktuppgifter. Men när han fått brevet har han möjlighet att kontakta mig via sjukhuset om han så önskar.
Det vore spännande att veta mer om vem han är och vad som fick honom att bli stamcellsdonator. Är det någon i hans närhet som drabbats av cancer som gjort honom medveten om detta? Men om jag aldrig får något svar så kommer jag inte att bli besviken. För mig känns det bara bra att ha fått möjligheten att säga tack och berätta att behandlingen gick bra.




fredag 23 februari 2018

En vinterhälsning

Det är vinter och jag njuter av kylan som dröjer sig kvar, så att det får fortsätta att vara gnistrande vitt ute. På helgerna åker jag skidor på åkrarna intill huset där pappa dragit upp spår med skotern. Det knarrar så härligt om skidorna och luften känns frisk i lungorna. 
Jag stannar till här och var för att hämta andan. Min kondition är inte som den varit men det är okej. Jag behöver inte ha bråttom. 

Jag mår bra nu. Allt fler dagar läggs emellan den jobbiga tiden efter stamcellstransplantationen när framtiden kändes så oviss. 
Jag skriver inte så ofta längre på bloggen, men jag vill att den ska finnas kvar just för att jag vill förmedla hopp. Trots alla återfall jag haft så blev det bra tillslut och forskningen går ständigt framåt. Nu finns det fler behandlingsmöjligheter än när jag var sjuk, trots att det bara är några år sedan.

Den här veckan har jag varit på läkarkontroll och allt såg bra ut. Nu blir nästa koll i sommar då jag ska få åka till Uppsala för en lite grundligare undersökning. Då kommer det ha gått fem år sedan transplantationen.




fredag 13 oktober 2017

Fyra år och tre månader sedan transplantationen


Nyligen var jag på kontroll på sjukhuset och allt ser bra ut. Wiiiho!

Det är nu fyra år och tre månader sedan stamcellstransplantationen. Lite mer ork och energi i vardagen hade jag önskat, men på det hela taget mår jag bra. Det är värt en selfie med regnbåge!

måndag 10 juli 2017

Semesterprat i P4 Värmland - nu är programmet sänt!

Idag sändes programmet i P4 Värmland där jag berättar om tiden som cancersjuk och om stamcellstransplantationen som blev min räddning. Det kändes lite nervöst innan - hur skulle lyssnarna uppfatta mitt program? Klockan 15.00 satt jag och min kille, mamma och pappa, bänkade vid radion. Sedan följde en timme där det blev en del tårar, men också en stor känsla av tacksamhet för min situation idag.


Här nedan kan du lyssna på programmet i efterhand:  (eller gå in på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6707459)

söndag 2 juli 2017

Fyra år sedan stamcellstransplantationen


Tre bilder tagna i Stadsträdgården i Uppsala: 2013, 2014 och 2017.
 
Sommaren 2013 gjorde jag segertecknet i parken intill Akademiska sjukhuset. Jag var glad över att blodproverna för första gången inte visade 0 vita blodkroppar, utan att mitt nya immunförsvar försiktigt börjat byggas upp igen. Ett år senare var jag tillbaka för en ny bild. Då gjorde jag segertecknet för att jag kände mig frisk och stark, mycket mer återhämtad än vad jag tidigare trott var möjligt. Och för ett par dagar sedan, när jag var till sjukhuset för den årliga kontrollen, kunde jag inte låta bli att ta ännu en segerbild. Fyra år har gått sedan transplantationen och jag är fortfarande frisk!
Jag påminner mig om detta fantastiska då och då när modet sviker och det känns tungt. Hodgkins hotar inte mitt liv idag. Jag har fått en andra chans.

Men tacksamheten över att leva hindrar inte att livet ibland känns tungt ändå. Den senaste tiden har jag varit ganska trött och inte orkat med så mycket mer än jobbet. Jag har känt mig ledsen och nere och har dragits med en del infektioner som inte har gjort saken bättre.

Nu har jag semester och försöker tanka in ny energi i kroppen. Jag tänker att jag inte riktigt har tagit hand om mig själv som jag borde de senaste månaderna. Jag har stressat för mycket, ätit för dåligt och gjort för lite saker som jag mår bra av. Framöver får det bli ändring på det!

måndag 15 maj 2017

Semesterpratare i P4 Värmland

I sommar kommer jag att vara en av P4 Värmlands "semesterpratare". I ett radioprogram som sänds 10 juli och 13 juli kommer jag att berätta om åren då jag kämpade mot cancer och om den allogena stamcellstransplantationen som tillslut blev min räddning.

Det känns väldigt meningsfullt att få sprida kunskap om donation av stamceller och hur livsviktigt det faktiskt är. Cancer är en sjukdom som drabbar så många, och jag hoppas också att min historia kan ge hopp. För jag mår ju bra idag, trots de där kämpiga åren - tillslut kom det en behandling fungerade.

Manus är färdigskrivet och inspelat och musiken är utvald. Det ska bli väldigt spännande att höra hur programmet i sin helhet i juli! Efter sändning kommer programmet finnas som podd och då kommer jag såklart länka till det här på bloggen.

Foto: Lars-Gunnar Olsson

söndag 29 januari 2017

Ett stort tack

Jag tänker ofta på vilken tur jag haft - hur jag trots de tuffa behandlingar jag gått igenom ändå mår bra idag. Tre återfall blev det men av allt att döma tog den sista behandlingen skruv. Det är helt otroligt.

När jag tänker tillbaka har det i perioder varit väldigt tungt men jag har fått det bästa stöd man kan få - genom sjukvården, familj och vänner.

En stöttepelare i sjukvården genom den här resan har varit min läkare. Han har följt mig ända sedan diagnosen 2008 fram till idag. Den här veckan träffade jag honom i samband med de kontroller som jag numera får göra två gånger om året. Alla blodprover såg bra ut och vi småpratade lite om mitt liv idag och hur jag mår.

Sedan fick jag veta att det kan vara sista gången vi ses. Min läkare, som fyllt 65 år, berättade att han kommer att trappa ned på arbetet och inte längre kommer arbeta på sjukhuset på min ort.

För mig blev det känslosamt att säga hejdå och det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Han har betytt så mycket för mig under den här resan.

Så om du läser det här - än en gång tusen, tusen tack H.H. Du har varit fantastisk och jag kommer aldrig glömma hur du har hjälpt mig med all din kunskap och ditt engagemang.

tisdag 27 december 2016

God fortsättning alla bloggläsare!

2016 har varit ett riktigt bra år för mig. Jag har fått vara frisk och har kunnat landa i tillvaron efter allt som hänt de senaste åren. Jag och pojkvännen hyrde ett hus och flyttade ut på landet och jag började på ett nytt jobb där jag trivs väldigt bra. Den där vardagslunken som jag längtade efter, där jag inte tänker lika mycket på cancern, har börjat infinna sig. Just nu är det inga större bekymmer och så hoppas jag att det får fortsätta framöver!

Gott nytt år!


Och till sist ett litet meddelande till mina läsare från USA och andra länder som helt plötsligt hittat till min blogg:

Suddenly the blog-statistics tell me that many of my readers come from other countries than Sweden, especially the United States. Welcome! I am really interested to know how you found this blog, is it just by using Google or is there a link to my blog somewhere particular? And are you able to read my blog with the autotranslation without too much trouble? Please leave a comment, I'm really curious to know how you have found this swedish blog. :-) Thank you for reading! I wish you all a Happy New Year!

onsdag 2 november 2016

Bloggen fyller fyra år

Jag började blogga strax efter mitt tredje återfall för snart fyra år sedan. Huvudet snurrade av tankar och rädslan för cancern var större än någonsin. När jag har haft det som tuffast har bloggen hjälpt mig att samla tankarna, och i början skrev jag mest för min egen skull. Men med tiden har jag hoppats att bloggen också kan vara en hjälp för andra som är i en liknande situation som mig.

Då och då får jag mejl från personer som tackar för det jag skrivit här, eller som har frågor om något som jag gått igenom. Därför känns det rätt att den här bloggen får leva vidare, även om uppdateringarna numera sker mer sällan.

Till dags dato har bloggen drygt 170 000 sidvisningar - och det är långt fler än vad jag trodde när jag började blogga!


Många som hör av sig till mig undrar hur mitt liv är idag. Jag är tacksam över att jag kan säga att jag mår väldigt bra. Alla cancerbehandlingar har givetvis satt sina spår, men jag har fått min energi tillbaka och orkar med det som känns viktigt. Men jag lyssnar på kroppen och känner jag mig sliten pressar jag mig inte. Jag tar det väldigt lugnt på helgerna, det är min återhämtningstid.

Nuförtiden går jag inte lika ofta på kontroller på sjukhuset. Jag och min läkare har kommit överens om att ses var sjätte månad och det känns lagom. Det är tryggt med kontrollerna, men samtidigt är det alltid mycket oro inför provtagningarna. Jag har fått veta att jag kommer att få gå på kontroller i sju år till - alltså i 10 år efter stamcellstransplantationen.

Den cancervård jag har fått är fantastisk, jag tänker ofta på det - att jag i ett annat land kanske inte hade haft råd med den vården. Det system vi har i Sverige är verkligen något vi ska värna om.
Jag tänker ofta också på min anonyma stamcellsdonator, som har räddat mitt liv. Tack från djupet av mitt hjärta. Och ett stort hurra också för alla Sveriges stamcellsdonatorer i Tobiasregistret. Ni är verkliga hjältar!